Tre ringar för älvkonungarnas makt högt i det blå, sju för dvärgarnas furstar i salar av sten, nio för de dödliga, som köttets väg skall gå, en för mörkrets herre i ondskans dunkla sken i Mordorslandets hisnande gruva. En ring att sämja dem, en ring att främja dem, en ring att djupt i mörkrets vida riken tämja dem - i Mordors land, där skuggorna ruva.
|
Lay me down beneaf de willers in de grass, Whah de branch'll go a-singin' as it pass.
|
The first responsibility of a leader is to define reality. The last is to say thank you. In between, the leader is a servant.
|
Jag är bonddotter. Jag var van att kvinnorna födde tio-tolv barn och att hälften av dem dog. Folk dog, någon hamnade under traktorn, någon trillade i brunnen och någon fick lunginflammation. Med djuren var det så, att antingen skulle de jobba, eller så åt man upp dem. Och när de jobbat färdigt åt man upp dem i alla fall. Döden var inget konstigt där. Har man fått livet i gåva, så är priset att man måste lämna tillbaka det. Det var det väl ingen som inte visste?
|
The experience of this sweet life. L'esperienza de questa dolce vita.
|
Utdrag ur skadeanmälningar till Skandia:
Då det ej fanns något tvistemål om vem som skulle köra, fortsatte undertecknade vilket även herr Rose'n gjorde med sammanstötning som följd.
Jag har blifvit öfvererkörd af en atemobil med 90 kilm. i timmen och vill ha pengar för de. Utsikterna på vägen va godt och 8 meter bred. Jag föste mi ko öfver vägen och hålte på att springa tillbaka då biltermoristen var öfver mig. Ett revben vräkte han inåt och tri av tänderna låge kvar. Ä de fasoner de. Nä nä. Srif mej till och lemna 1,000 kr annars blir de laga sak åvet.
Jag trodde rutan var nedfälld, men jag märkte när jag stack ut huvudet genom den att den var stängd.
En fotgängare kolliderade med mej och for under min bil.
Jag tutade, med bilhornet gick inte, för det var stulet.
Olyckhändelsen orsakades av att vägen krökte.
För att undvika kollisionen körde jag på den andra bilen.
Jag kolliderade med en stillastående spårvagn som kom från motsatta hållet.
Jag körde över en karl: han erkände att felet var hans, för han hade blivit överkörd förut.
Kon gick emot bilen: efteråt fick jag veta att hon inte var riktigt klok!
Motorcyklisten avled senare av skador som han tillfogades på Karlstads Lasarett.
Jag föll i vägbanan. Min man fortsatte med sin moped och körde sedan i diket. Om jag fick hjälp eller om jag reste mig själv minns jag inte. Men när min man kom tillbaka och fick se att jag överlevt blev chocken för svår för honom så han föll ner avsvimmad.
Jag stannade vid övergångstället då motparten körde mej i stjärten utan min tillåtelse.
Vittnet kallade sig själv för gentleman, men jag tror det är riktigare att kalla honom för garageföreståndare.
Det fanns en mängd åskådare men inga vittnen...
Min fru har stortvätt på tisdagarna och när jag återvände hem på kvällen fick jag vindrutan och två tänder utslagna.
Den andra vagnen kolliderade med min utan att giva någon som helst varning om sina avsikter.
Min man mådde illa, så det gällde att få tag i en annan man...
Jag vet inte vems felet var att vi båda fumlade, tvekade och kolliderade...
Den kvinnliga föraren fick hela frampartiet intryckt.
Olyckan berodde på att vägen svängde och var bevuxen med buskar och träd.
Vid kollisionstillfället befann jag mig i sittande ställning på Dr Lindgrens toilett, varför jag icke kunde göra något för att avvärja skadan.
Den döde kom cycklande från vänster...
|
The most certain sign of wisdom is cheerfulness.
|
Timidity is a fault for which it is dangerous to reprove persons whom we wish to correct of it.
|
Fråga: Vad tror det är som driver människan framåt? Själv är jag böjd till att tro att girigheten är den ultima drivkraften. Då menar jag girighet i både psykiskt och fysiskt plan. D.v.s en girighet i mental och materiell åtrå. Jag tror då följdaktligen att girighet är det som formar vårt samhälle. Inte så direkt upplyftande eller hur? (Samuel Sannsell)
Svar: Borgare brukar säga att människan drivs av egennyttan. Gunnar Adler Karlsson skrev att vi drivs framåt av vår lathet (därav alla tids och människobesparande uppfinningar). En del tror att de kan hitta den genetiska koden som förklarar artens vilja att växa och utvecklas, andra att det är svårt att se nån utveckling överhuvudtaget. Själv tror jag at vi drivs framåt av vår kultur. Vårt sociala vara. Poängen med den tesen är att en kultur kan fyllas med olika gemensamma drivkrafter. I ett samhälle som premierar egennyttan, får den större betydelse. I ett samhälle som premierar samarbete får det beteendet större betydelse. Visst föder din tanke deppiga dagar. Men jag läste en gång några rader om mänsklighetens märkliga förmåga att sätta sig själv inför hotet om utplåning (genom kärnvapenkriget). Det märkliga stod det, är inte att människan har detta terrorvapen i sin hand. Det fantastiska är att man trots fingrarna på knappen under femtio år, ännu inte tryckt av.
|
'Who knocks?' 'I, who was beautiful, Beyond all dreams to restore,...
|
Sympathy constitutes friendship but in love there is a sort of antipathy, or opposing passion. Each strives to be the other, and both together make up one whole.
|
Sometimes, when one person is missing, the whole world seems depopulated.
|
Fu' I t'ink de las' long res' Gwine to soothe my sperrit bes' If I's layin' 'mong de t'ings I's allus knowed.
|
All humanity is passion; without passion, religion, history, novels, art would be ineffectual.
|
If one had but a single glance to give the world, one should gaze on Istanbul.
|
Vad hände förresten med alla de grenar som man rimligen kan förvänta sig av ett Polis-VM?
60 meter 'hur-var-det-här-då'?
'Cirkulera! Här finns inget att se!'
|
The territorial aristocracy of former ages was either bound by law, or thought itself bound by usage, to come to the relief of its serving-men and to relieve their distress. But the manufacturing aristocracy of our age first impoverishes and debases the men who serve it and then abandons them to be supported by the charity of the public. This is a natural consequence of what has been said before. Between the workman and the master there are frequent relations, but no real association. I am of the opinion, on the whole, that the manufacturing aristocracy which is growing up under our eyes is one of the harshest that ever existed in the world; but at the same time it is one of the most confined and least dangerous. Nevertheless, the friends of democracy should keep their eyes anxiously fixed in this direction; for if ever a permanent inequality of conditions and aristocracy again penetrates into the world, it may be predicted that this is the gate by which they will enter.
|
Fashion is the science of appearances, and it inspires one with the desire to seem rather than to be.
|
There is not much less vexation in the government of a private family than in the managing of an entire state.
|
We only confess our little faults to persuade people that we have no big ones.
|
What then is the American, this new man? He is either an European, or the descendant of an European, hence that strange misture of blood, which you will find in no other country. I could point out to you a family whose grandfather was an englishman, whose wife was Dutch, whose son married a french woman, and whose present four sons have now four wives of different nations. He is an American.
|
Children are guilty of unpardonable rudeness when they spit in the face of a companion; neither are they excusable who spit from windows or on walls or furniture.
|
She resembles the Venus de Milo: she is very old, has no teeth, and has white spots on her yellow skin.
|
There is little less trouble in governing a private family than a whole kingdom.
|
Those who occupy their minds with small matters, generally become incapable of greatness.
|
Who said, 'All Time's delight Hath she for narrow bed; Life's troubled bubble broken'?— That's what I said.
|
The man who can but sketch his purpose beforehand in words is regarded as a wonder, and every artist and writer possesses that faculty. But gestation, fruition, the laborious rearing of the offspring, putting it to bed every night full fed with milk, embracing it anew every morning with the inexhaustible affection of a mother's heart, licking it clean, dressing it a hundred times in the richest garb only to be instantly destroyed; then never to be cast down at the convulsions of this headlong life till the living masterpiece is perfected which in sculpture speaks to every eye, in literature to every intellect, in painting to every memory, in music to every heart! --this is the task of execution. The hand must be ready at every moment to work in obedience to the mind.
|
Books are masters who instruct us without rods or ferules, without words or anger, without bread or money. If you approach them, they are not asleep; if you seek them, they do not hide; if you blunder, they do not scold; if you are ignorant, they do not laugh at you.
|
TIO SMÅ NISSAR:
Midvinternattens köld är svår tio små nissar i djupsnö går. Rävsax gömd under skynke vitt knipsar nisse av på mitt. Livsandarna snabbt för honom tryter snart i eget blod han flyter.
Nio små nissar i midnattstimma traskar fram i månljusstrimma. Ugglan hoar i sitt näste istapp faller från sitt fäste. Nisse spetsas utav tappen tomte ligger död på trappen.
Utanför dörren står gröten och ångar åtta nissars intresse fångar. Under stigande hunger faten de nalkar en stackars tomte på kanten halkar. Han flyter, han kämpar, han svettas, blir blöt men sjunker likväl i kvicksandens gröt.
Många springor stugan har där sju tomtar in sig tar. Katten som bakom dörren ruva slukar nisse med hull och luva. Resterna av tomtehand suger misse bort från tand.
Sex små nissar mot julbord ila snabbt dom uppför bordsben kila. När sista tomten över kanten hasar tappar han greppet och neråt rasar. Faller nedåt likt ett lod mattan färgas röd av tomteblod.
Tomtar fem i väldig iver springer runt ty hungern river. Nisse snubblar på sitt skägg faller rätt på knivens egg. Lilla nisse, stackars saten rinner ut i sillsalaten.
Fyra nissar har festat på sill och nu de törsten sin släcka vill. Mot glöggen de springer i samlad tropp och tar för sig i varsin kopp. Ner faller nisse i glögghett hav likt en skållad mandel, hans skinn faller av.
Tre små tomtar i granen svingar mellan ljus och änglavingar. Nisse sig för nära våga strax han står i ljusan låga. Doftar snart likt en vidbränd stek ångrar då sin ystra lek.
Två små tomtar omkring sig tittar så en smällkaramell de hittar. Nisse ner på den då hoppar men för detta den ej stoppar. I tak, på golv, på gardin med frans finns nu nisses hjärnsubstans.
Husbonn stiger upp i natten för att kasta lite vatten. Under husbonns tunga toffla nisse blir till krämig våffla. Snön ligger vit lite här och var inte en djävla tomte finns kvar.
|
We need very strong ears to hear ourselves judged frankly, and because there are few who can endure frank criticism without being stung by it, those who venture to criticize us perform a remarkable act of friendship, for to undertake to wound or offend a man for his own good is to have a healthy love for him.
|