Eagerly, musician,Sweep your string,So we may sing,Elated, optative,Our several voicesInterblending,Playfully contending,Not interferingBut co-inhering,For all withinThe cincture of the soundIs holy ground,Where all are Brothers,None faceless Others. Let mortals bewareOf words, forWith words we lie,Can say peaceWhen we mean war,Foul thought speak fairAnd promise falsely,But song is true:Let music for peaceBe the paradigm,For peace means to changeAt the right time,As the World-Clock,Goes Tick and Tock. So may the storyOf our human cityPresently moveLike music, whenBegotten notesNew notes beget,Making the flowingOf time a growing,Till what it could be,At last it is,Where even sadnessIs a form of gladness,Where Fate is Freedom,Grace and Surprise.
|
My Life had stood—a Loaded Gun— In Corners—till a Day The Owner passed—identified— And carried Me away—
|
Nothing ever becomes real till it is experienced -- even a proverb is no proverb to you till your life has illustrated it.
|
Föräldrarna vill att deras son ska heta 'BrfxxccxxmnpckccccIIImmnprxvImnckssqlbbIIII6' fast det ska uttalas 'Albin'. Omöjligt, anser myndigheterna. Nu har högsta instans, regeringsrätten, vägrat föräldrarna prövningstillstånd, skriver Hallands Nyheter.
Föräldrarna kallar pojken för Albin. Men i hans pass står det att han heter Gossen Tarzan. [...] Efter flera påstötningar från det lokala skattekontoret, fyllde mamman i en blankett med den 44 tecken långa bokstavs och siffekombinationen.
Jag har valt ett pregnant, expressionistiskt typografisk utformning som jag ser som enkonstnärlig nyskapelse i den patafysiska tradition som jag ansluter mig till, skrev hon som förklaring.
Det blev underkänt.
|
It doesn't pay to say too much when you are mad enough to choke. For the word that stings the deepest is the word that is never spoke, Let the other fellow wrangle till the storm has blown away, then he'll do a heap of thinking about the things you didn't say.
|
The world must be peopled. When I said I would die a bachelor, I did not think I should live till I were married.
|
The Greeks said grandly in their tragic phrase, Let no one be called happy till his death; to which I would add, Let no one, till his death be called unhappy.
|
How the old mountains drip with sunset, And the brake of dun! How the hemlocks are tipped in tinsel By the wizard sun! How the old steeples hand the scarlet, Till the ball is full, -- Have I the lip of the flamingo That I dare to tell? Then, how the fire ebbs like billows, Touching all the grass With a departing, sapphire feature, As if a duchess pass! How a small dusk crawls on the village Till the houses blot; And the odd flambeaux no men carry Glimmer on the spot! Now it is night in nest and kennel, And where was the wood, Just a dome of abyss is nodding Into solitude! -- These are the visions baffled Guido; Titian never told; Domenichino dropped the pencil, Powerless to unfold.
|
While walking in a toy store The day before today, I overheard a Crayon Box With many things to say. I don't like red! said Yellow. And Green said, Nor do I! And no one here likes Orange, But no one knows quite why. We are a box of crayons that really doesn't get along, Said Blue to all the others. Something here is wrong! Well, i bought that box of crayons And took it home with me And laid out all the crayons So the crayons could all see They watched me as I colored With Red and Blue and Green And Black and White and Orange And every color in between They watched as Green became the grass And Blue became the sky. The Yellow sun was shining bright On White clouds drifting by. Colors changing as they touched, Becoming something new. They watched me as I colored. They watched till I was through. And when I'd finally finished, I began to walk away. And as I did the Crayon box Had something more to say... I do like Red! said the Yellow And Green said, So do I! And Blue you are terrific! So high up in the sky. We are a Box of Crayons Each of us unique, But when we get together The picture is complete.
|
Till last by Philip's farm I flowTo join the brimming river,For men may come and men may go,But I go on for ever.
|
Never leave that till tomorrow which you can do today.
|
I am the voice of the voiceless; Through me the dumb shall speak, Till the deaf world's ears be made to hear, The wrongs of the wordless weak. And I am my brothers keeper, And I will fight his fights; And speak the words for beast and bird, Till the world shall set things right.
|
A resolution to avoid an evil is seldom framed till the evil is so far advanced as to make avoidance impossible.
|
A woman cannot do the thing she ought, which means whatever perfect thing she can, in life, in art, in science, but she fears to let the perfect action take her part and rest there: she must prove what she can do before she does it, -- prate of woman's rights, of woman's mission, woman's function, till the men (who are prating, too, on their side) cry, A woman's function plainly is... to talk. Poor souls, they are very reasonably vexed!
|
Fråga: Vad tror det är som driver människan framåt? Själv är jag böjd till att tro att girigheten är den ultima drivkraften. Då menar jag girighet i både psykiskt och fysiskt plan. D.v.s en girighet i mental och materiell åtrå. Jag tror då följdaktligen att girighet är det som formar vårt samhälle. Inte så direkt upplyftande eller hur? (Samuel Sannsell)
Svar: Borgare brukar säga att människan drivs av egennyttan. Gunnar Adler Karlsson skrev att vi drivs framåt av vår lathet (därav alla tids och människobesparande uppfinningar). En del tror att de kan hitta den genetiska koden som förklarar artens vilja att växa och utvecklas, andra att det är svårt att se nån utveckling överhuvudtaget. Själv tror jag at vi drivs framåt av vår kultur. Vårt sociala vara. Poängen med den tesen är att en kultur kan fyllas med olika gemensamma drivkrafter. I ett samhälle som premierar egennyttan, får den större betydelse. I ett samhälle som premierar samarbete får det beteendet större betydelse. Visst föder din tanke deppiga dagar. Men jag läste en gång några rader om mänsklighetens märkliga förmåga att sätta sig själv inför hotet om utplåning (genom kärnvapenkriget). Det märkliga stod det, är inte att människan har detta terrorvapen i sin hand. Det fantastiska är att man trots fingrarna på knappen under femtio år, ännu inte tryckt av.
|
RAGGARBRUDEN
Känns igen som ett stort lyckligt oväsen. Marscherar fram i lokalen med en öl i ena handen samtidigt som hon stöter som sjutton på intet ont anande killar. En långt ifrån blygsam varelse iklädd avklippt jeansväst som det står Chevrolet och pojkvännens namn på. Följer du av någon underlig anledning henne hem får du också mycket riktigt en svartsjuk 150 kilos volvoarbetare med matrester i skägget efter dig.
DEPPROCKAREN
Konstant uttråkad står hon vid utgången eller toaletterna. Tycker sig vara intelligentare och mer samhällsmedveten än andra, men kan i själva verket bara stava till Anarki, och då med sprayburk. Gillar poeter och sångare i punkband. Petar näsan.
OLYCKSFÅGELN
Om det så bara spills ut en enda öl på hela kvällen så är det olycksfågeln som får den på sig. Han fick också smittsamma utslag på sin första date, och har sedan dess haft ett rykte om sig att vara AIDS-smittad.
PERSONALEN
Måste alltid arbeta och ständigt umgås med alla dessa ovanstående. Ser därför alltid dödstrött ut och är ofta bakis. Att vidga sina vyer betyder för dem att gå till sängs med krogpersonal som arbetar på ett konkurrerande ställe och till och med i bland på samma ställe vilket också ofta orakar lite problem. Vet att Syphilis acquisita är förvärvad syfilis och inte medfödd.
MODELLEN
Har som förebild Birgitte Nielsen och Sillicon Valley. Solariebrun med ett otroligt självförtroende. Pratar aldrig med någon under- människa, det vill säga alla andra i lokalen. Blir hon tilltalad frågar hon: 'Och vem är du då?', på stockholmska trots att hon kommer från Yxböle. Är troligtvis hjärndöd.
|
This started off as a father-daughter adventure, and it's gotten wonderfully out of hand...I'm going to fly till I die.
|
'Where shall I begin, please your Majesty' he asked. 'Begin at the beginning,' the King said, gravely, 'and go on till you come to the end then stop.'
|
Hence jarring sectaries may learnTheir real interest to discern;That brother should not war with brother,And worry and devour each other;But sing and shine by sweet consent,Till life's poor transient night is spent,Respecting in each other's caseThe gifts of nature and of grace.
|
Much have I travell'd in the realms of gold, And many goodly states and kingdoms seen; Round many western islands have I been Which bards in fealty to Apollo hold. Oft of one wide expanse had I been told That deep-brow'd Homer ruled as his demesne; Yet did I never breathe its pure serene Till I heard Chapman speak out loud and bold: Then felt I like some watcher of the skies When a new planet swims into his ken; Or like stout Cortez when with eagle eyes He star'd at the Pacific--and all his men Look'd at each other with a wild surmise-- Silent, upon a peak in Darien.
|
Poetry is the spontaneous overflow of powerful feelings: it takes its origin from emotion recollected in tranquillity: the emotion is contemplated till, by a species of reaction, the tranquillity gradually disappears, and an emotion, kindred to that which was the subject of contemplation, is gradually produced, and does itself actually exist in the mind.
|
No man knows how bad he is till he has tried very hard to be good.
|
Till last by Philip's farm I flow To join the brimming river, For men may come and men may go, But I go on for ever.
|
Silent companions of the lonely hour, Friends, who can never alter or forsake, Who for inconstant roving have no power, And all neglect, perforce, must calmly take,-- Let me return to you; this turmoil ending Which worldly cares have in my spirit wrought, And, o'er your old familiar pages bending, Refresh my mind with many a tranquil thought: Till, haply meeting there, from time to time, Fancies, the audible echo of my own, 'Twill be like hearing in a foreign clime My native language spoke in friendly tone, And with a sort of welcome I shall dwell On these, my unripe musings, told so well.
|
Utdrag ur skadeanmälningar till Skandia:
Då det ej fanns något tvistemål om vem som skulle köra, fortsatte undertecknade vilket även herr Rose'n gjorde med sammanstötning som följd.
Jag har blifvit öfvererkörd af en atemobil med 90 kilm. i timmen och vill ha pengar för de. Utsikterna på vägen va godt och 8 meter bred. Jag föste mi ko öfver vägen och hålte på att springa tillbaka då biltermoristen var öfver mig. Ett revben vräkte han inåt och tri av tänderna låge kvar. Ä de fasoner de. Nä nä. Srif mej till och lemna 1,000 kr annars blir de laga sak åvet.
Jag trodde rutan var nedfälld, men jag märkte när jag stack ut huvudet genom den att den var stängd.
En fotgängare kolliderade med mej och for under min bil.
Jag tutade, med bilhornet gick inte, för det var stulet.
Olyckhändelsen orsakades av att vägen krökte.
För att undvika kollisionen körde jag på den andra bilen.
Jag kolliderade med en stillastående spårvagn som kom från motsatta hållet.
Jag körde över en karl: han erkände att felet var hans, för han hade blivit överkörd förut.
Kon gick emot bilen: efteråt fick jag veta att hon inte var riktigt klok!
Motorcyklisten avled senare av skador som han tillfogades på Karlstads Lasarett.
Jag föll i vägbanan. Min man fortsatte med sin moped och körde sedan i diket. Om jag fick hjälp eller om jag reste mig själv minns jag inte. Men när min man kom tillbaka och fick se att jag överlevt blev chocken för svår för honom så han föll ner avsvimmad.
Jag stannade vid övergångstället då motparten körde mej i stjärten utan min tillåtelse.
Vittnet kallade sig själv för gentleman, men jag tror det är riktigare att kalla honom för garageföreståndare.
Det fanns en mängd åskådare men inga vittnen...
Min fru har stortvätt på tisdagarna och när jag återvände hem på kvällen fick jag vindrutan och två tänder utslagna.
Den andra vagnen kolliderade med min utan att giva någon som helst varning om sina avsikter.
Min man mådde illa, så det gällde att få tag i en annan man...
Jag vet inte vems felet var att vi båda fumlade, tvekade och kolliderade...
Den kvinnliga föraren fick hela frampartiet intryckt.
Olyckan berodde på att vägen svängde och var bevuxen med buskar och träd.
Vid kollisionstillfället befann jag mig i sittande ställning på Dr Lindgrens toilett, varför jag icke kunde göra något för att avvärja skadan.
Den döde kom cycklande från vänster...
|
TIO SMÅ NISSAR:
Midvinternattens köld är svår tio små nissar i djupsnö går. Rävsax gömd under skynke vitt knipsar nisse av på mitt. Livsandarna snabbt för honom tryter snart i eget blod han flyter.
Nio små nissar i midnattstimma traskar fram i månljusstrimma. Ugglan hoar i sitt näste istapp faller från sitt fäste. Nisse spetsas utav tappen tomte ligger död på trappen.
Utanför dörren står gröten och ångar åtta nissars intresse fångar. Under stigande hunger faten de nalkar en stackars tomte på kanten halkar. Han flyter, han kämpar, han svettas, blir blöt men sjunker likväl i kvicksandens gröt.
Många springor stugan har där sju tomtar in sig tar. Katten som bakom dörren ruva slukar nisse med hull och luva. Resterna av tomtehand suger misse bort från tand.
Sex små nissar mot julbord ila snabbt dom uppför bordsben kila. När sista tomten över kanten hasar tappar han greppet och neråt rasar. Faller nedåt likt ett lod mattan färgas röd av tomteblod.
Tomtar fem i väldig iver springer runt ty hungern river. Nisse snubblar på sitt skägg faller rätt på knivens egg. Lilla nisse, stackars saten rinner ut i sillsalaten.
Fyra nissar har festat på sill och nu de törsten sin släcka vill. Mot glöggen de springer i samlad tropp och tar för sig i varsin kopp. Ner faller nisse i glögghett hav likt en skållad mandel, hans skinn faller av.
Tre små tomtar i granen svingar mellan ljus och änglavingar. Nisse sig för nära våga strax han står i ljusan låga. Doftar snart likt en vidbränd stek ångrar då sin ystra lek.
Två små tomtar omkring sig tittar så en smällkaramell de hittar. Nisse ner på den då hoppar men för detta den ej stoppar. I tak, på golv, på gardin med frans finns nu nisses hjärnsubstans.
Husbonn stiger upp i natten för att kasta lite vatten. Under husbonns tunga toffla nisse blir till krämig våffla. Snön ligger vit lite här och var inte en djävla tomte finns kvar.
|
Your enjoyment of the world is never right, till every morning you awake in Heaven: see yourself in your Father's palace; and look upon the skies, the earth, and the air as celestial joys: having such a reverend esteem of all, as if you were among the angels.
|
The sad and solemn night hath yet her multitude of cheerful fires; The glorious host of light walk the dark hemisphere till she retires; All through her silent watches, gliding slow, Her constellations come, and climb the heavens, and go.
|
Gaze on them, till the tears shall dim thy sight, But keep that earlier, wilder image bright.
|
The thing that would astonish anyone coming for the first time into the service quarters of a hotel would be the fearful noise and disorder during rush hours. It is something so different from the steady work in a shop or a factory that it looks at first sight like mere bad management. But it is really quite unavoidable...by its nature it comes in rushes and cannot be economized. You cannot, for instance, grill a steak two hours before it is wanted; you have to wait till the last moment, by which time a mass of other work has accumulated, and then to do it all together, in frantic haste. The result is that at meal-times everyone is doing two men's work, which is impossible without noise and quarreling. Indeed the quarrels are a necessary part of the process, for the pace would never be kept up if everyone did not accuse everyone else of idling. It was for this reason that during rush hours the whole staff cursed like demons.
|