Fråga: Vad tror det är som driver människan framåt? Själv är jag böjd till att tro att girigheten är den ultima drivkraften. Då menar jag girighet i både psykiskt och fysiskt plan. D.v.s en girighet i mental och materiell åtrå. Jag tror då följdaktligen att girighet är det som formar vårt samhälle. Inte så direkt upplyftande eller hur? (Samuel Sannsell)
Svar: Borgare brukar säga att människan drivs av egennyttan. Gunnar Adler Karlsson skrev att vi drivs framåt av vår lathet (därav alla tids och människobesparande uppfinningar). En del tror att de kan hitta den genetiska koden som förklarar artens vilja att växa och utvecklas, andra att det är svårt att se nån utveckling överhuvudtaget. Själv tror jag at vi drivs framåt av vår kultur. Vårt sociala vara. Poängen med den tesen är att en kultur kan fyllas med olika gemensamma drivkrafter. I ett samhälle som premierar egennyttan, får den större betydelse. I ett samhälle som premierar samarbete får det beteendet större betydelse. Visst föder din tanke deppiga dagar. Men jag läste en gång några rader om mänsklighetens märkliga förmåga att sätta sig själv inför hotet om utplåning (genom kärnvapenkriget). Det märkliga stod det, är inte att människan har detta terrorvapen i sin hand. Det fantastiska är att man trots fingrarna på knappen under femtio år, ännu inte tryckt av.
|
Det bör först och främst klargöras, att den åtskillnad mellan skaparen och skapelsen som så noggrant programmerats oss av vår världsdels andliga milis, kyrkan, och som gått i arv genom våra föräldrar, miljö, omgivning och historiska referenser, och som sedemera gjort sig gällande i vår kultur, inte bara är inkorrekt utan även bär skulden för den lite mer klarsynte realistens oförmåga att identifiera sig med vad som i allmänhet så obevekligt associeras med termen 'Gud'.
|
Gränserna för vad som är förenligt med demokratins och rättsstatens principer flyttas nu med rekordfart. Terrorlagar som sätter grundläggande mänskliga rättigheter på spel införs i land efter land. I rädslans kultur går det kritiska tänkandet om intet.
|