Life appears to me too short to be spent in nursing animosity or registering wrongs. We are, and must be, one and all, burdened with faults in this world: but the time will soon come when, I trust, we shall put them off in putting off our corruptible bodies; when debasement and sin will fall from us with this cumbrous frame of flesh, and only the spark of the spirit will remain, - the impalpable principle of light and thought, pure as when it left the Creator to inspire the creature: whence it came it will return; perhaps again to be communicated to some being higher than man - perhaps to pass through gradations of glory, from the pale human soul to brighten to the seraph! Surely it will never, on the contrary, be suffered to degenerate from man to fiend? No; I cannot believe that: I hold another creed: which no one ever taught me, and which I seldom mention; but in which I delight, and to which I cling: for it extends hope to all: it makes Eternity a rest - a mighty home, not a terror and an abyss. Besides, with this creed, I can so clearly distinguish between the criminal and his crime; I can so sincerely forgive the first while I abhor the last: with this creed revenge never worries my heart, degradation never too deeply disgusts me, injustice never crushes me too low: I live in calm, looking to the end.
|
Surely your gladness need not be the less for the thought that you will one day see a brighter dawn than this - when lovelier sights will meet your eyes than any waving trees or rippling waters - when angel-hands shall undraw your curtains, and sweeter tones than ever loving Mother breathed shall wake you to a new and glorious day - and when all the sadness, and the sin, that darkened life on this little earth, shall be forgotten like the dreams of a night that is past!
|
All sins tend to be addictive, and the terminal point of addiction is damnation.
|
The mystic prophets of the absolute cannot save us. Sustained by our history and traditions, we must save ourselves, at whatever risk of heresy or blasphemy. We can find solace in the memorable representation of the human struggle against the absolute in the finest scene in the greatest of American novels. I refer of course to the scene when Huckleberry Finn decides that the '' plain hand of Providence '' requires him to tell Miss Watson where her runaway slave Jim is to be found. Huck writes his letter of betrayal to Miss Watson and feels '' all washed clean of sin for the first time I had ever felt so in my life, and I knowed I could pray now. '' He sits there for a while thinking '' how good it was all this happened so, and how near I come to being lost and going to hell .'' Then Huck begins to think about Jim and the rush of the great river and the talking and the singing and the laughing and friendship. '' Then I happened to look around and see that paper. . . . I took it up, and held it in my hand. I was a-trembling because I'd got to decide, forever, betwixt two things, and I knowed it. I studied a minute, sort of holding my breath, and then says to myself: 'All right, then, I'll go to hell' - and tore it up .''
|
Would you who judge of the lawfulness or unlawfulness of pleasure, take this rule; whatever weakens your reason, impairs the tenderness of your conscience, obscures your sense of God, or takes off the relish of spiritual things; in short; whatever increases the strength and authority of your body over your mind, that is sin to you; however innocent it may be in itself.
|
We manage to swallow flesh only because we do not think of the cruel and sinful thing that we do. Cruelty... is a fundamental sin, and admits of no arguments or nice distinctions. If only we do not allow our heart to grow callous, it protests against cruelty, is always clearly heard; and yet we go on perpetrating cruelties easily, merrily, all of us - in fact, anyone who does not join in is dubbed a crank.
|
Lord, with what care hast Thou begirt us round! Parents first season us; then schoolmasters...
|
Fråga: Vad tror det är som driver människan framåt? Själv är jag böjd till att tro att girigheten är den ultima drivkraften. Då menar jag girighet i både psykiskt och fysiskt plan. D.v.s en girighet i mental och materiell åtrå. Jag tror då följdaktligen att girighet är det som formar vårt samhälle. Inte så direkt upplyftande eller hur? (Samuel Sannsell)
Svar: Borgare brukar säga att människan drivs av egennyttan. Gunnar Adler Karlsson skrev att vi drivs framåt av vår lathet (därav alla tids och människobesparande uppfinningar). En del tror att de kan hitta den genetiska koden som förklarar artens vilja att växa och utvecklas, andra att det är svårt att se nån utveckling överhuvudtaget. Själv tror jag at vi drivs framåt av vår kultur. Vårt sociala vara. Poängen med den tesen är att en kultur kan fyllas med olika gemensamma drivkrafter. I ett samhälle som premierar egennyttan, får den större betydelse. I ett samhälle som premierar samarbete får det beteendet större betydelse. Visst föder din tanke deppiga dagar. Men jag läste en gång några rader om mänsklighetens märkliga förmåga att sätta sig själv inför hotet om utplåning (genom kärnvapenkriget). Det märkliga stod det, är inte att människan har detta terrorvapen i sin hand. Det fantastiska är att man trots fingrarna på knappen under femtio år, ännu inte tryckt av.
|
Take not away the life you cannot give; For all things have an equal right to live, Kill noxious creatures where 'tis sin to save; This only just prerogative we have; But nourish life with vegetable food, And shun the sacrilegious taste of blood. Forbear, O mortals, To spoil your bodies with such impious food! There is corn for you, apples, whose weight bears down The bending branches; there are grapes that swell On the vines, and pleasant herbs, and greens Made mellow and soft with cooking; there is milk And clover-honey. Earth is generous With her provision, and her sustenance Is very kind; she offers, for your tables, Food that requires no bloodshed and no slaughter.
|
Ignorance is not innocence but sin.
|
An original something, dear maid, you would wish me to write; but how shall I begin? For I'm sure I have not original in me, Excepting Original Sin.
|
We Sing sin. We Thin gin. We Jazz June. We Die soon.
|
RAGGARBRUDEN
Känns igen som ett stort lyckligt oväsen. Marscherar fram i lokalen med en öl i ena handen samtidigt som hon stöter som sjutton på intet ont anande killar. En långt ifrån blygsam varelse iklädd avklippt jeansväst som det står Chevrolet och pojkvännens namn på. Följer du av någon underlig anledning henne hem får du också mycket riktigt en svartsjuk 150 kilos volvoarbetare med matrester i skägget efter dig.
DEPPROCKAREN
Konstant uttråkad står hon vid utgången eller toaletterna. Tycker sig vara intelligentare och mer samhällsmedveten än andra, men kan i själva verket bara stava till Anarki, och då med sprayburk. Gillar poeter och sångare i punkband. Petar näsan.
OLYCKSFÅGELN
Om det så bara spills ut en enda öl på hela kvällen så är det olycksfågeln som får den på sig. Han fick också smittsamma utslag på sin första date, och har sedan dess haft ett rykte om sig att vara AIDS-smittad.
PERSONALEN
Måste alltid arbeta och ständigt umgås med alla dessa ovanstående. Ser därför alltid dödstrött ut och är ofta bakis. Att vidga sina vyer betyder för dem att gå till sängs med krogpersonal som arbetar på ett konkurrerande ställe och till och med i bland på samma ställe vilket också ofta orakar lite problem. Vet att Syphilis acquisita är förvärvad syfilis och inte medfödd.
MODELLEN
Har som förebild Birgitte Nielsen och Sillicon Valley. Solariebrun med ett otroligt självförtroende. Pratar aldrig med någon under- människa, det vill säga alla andra i lokalen. Blir hon tilltalad frågar hon: 'Och vem är du då?', på stockholmska trots att hon kommer från Yxböle. Är troligtvis hjärndöd.
|
Utdrag ur skadeanmälningar till Skandia:
Då det ej fanns något tvistemål om vem som skulle köra, fortsatte undertecknade vilket även herr Rose'n gjorde med sammanstötning som följd.
Jag har blifvit öfvererkörd af en atemobil med 90 kilm. i timmen och vill ha pengar för de. Utsikterna på vägen va godt och 8 meter bred. Jag föste mi ko öfver vägen och hålte på att springa tillbaka då biltermoristen var öfver mig. Ett revben vräkte han inåt och tri av tänderna låge kvar. Ä de fasoner de. Nä nä. Srif mej till och lemna 1,000 kr annars blir de laga sak åvet.
Jag trodde rutan var nedfälld, men jag märkte när jag stack ut huvudet genom den att den var stängd.
En fotgängare kolliderade med mej och for under min bil.
Jag tutade, med bilhornet gick inte, för det var stulet.
Olyckhändelsen orsakades av att vägen krökte.
För att undvika kollisionen körde jag på den andra bilen.
Jag kolliderade med en stillastående spårvagn som kom från motsatta hållet.
Jag körde över en karl: han erkände att felet var hans, för han hade blivit överkörd förut.
Kon gick emot bilen: efteråt fick jag veta att hon inte var riktigt klok!
Motorcyklisten avled senare av skador som han tillfogades på Karlstads Lasarett.
Jag föll i vägbanan. Min man fortsatte med sin moped och körde sedan i diket. Om jag fick hjälp eller om jag reste mig själv minns jag inte. Men när min man kom tillbaka och fick se att jag överlevt blev chocken för svår för honom så han föll ner avsvimmad.
Jag stannade vid övergångstället då motparten körde mej i stjärten utan min tillåtelse.
Vittnet kallade sig själv för gentleman, men jag tror det är riktigare att kalla honom för garageföreståndare.
Det fanns en mängd åskådare men inga vittnen...
Min fru har stortvätt på tisdagarna och när jag återvände hem på kvällen fick jag vindrutan och två tänder utslagna.
Den andra vagnen kolliderade med min utan att giva någon som helst varning om sina avsikter.
Min man mådde illa, så det gällde att få tag i en annan man...
Jag vet inte vems felet var att vi båda fumlade, tvekade och kolliderade...
Den kvinnliga föraren fick hela frampartiet intryckt.
Olyckan berodde på att vägen svängde och var bevuxen med buskar och träd.
Vid kollisionstillfället befann jag mig i sittande ställning på Dr Lindgrens toilett, varför jag icke kunde göra något för att avvärja skadan.
Den döde kom cycklande från vänster...
|
Lukewarmness I account a sin, as great in love as in religion.
|
There are confessable agonies, sufferings of which one can positively be proud. Of bereavement, of parting, of the sense of sin and the fear of death the poets have eloquently spoken. They command the world's sympathy. But there are also discreditable anguishes, no less excruciating than the others, but of which the sufferer dare not, cannot speak. The anguish of thwarted desire, for example.
|
To sin by silence when they should protest makes cowards of men.
|
TIO SMÅ NISSAR:
Midvinternattens köld är svår tio små nissar i djupsnö går. Rävsax gömd under skynke vitt knipsar nisse av på mitt. Livsandarna snabbt för honom tryter snart i eget blod han flyter.
Nio små nissar i midnattstimma traskar fram i månljusstrimma. Ugglan hoar i sitt näste istapp faller från sitt fäste. Nisse spetsas utav tappen tomte ligger död på trappen.
Utanför dörren står gröten och ångar åtta nissars intresse fångar. Under stigande hunger faten de nalkar en stackars tomte på kanten halkar. Han flyter, han kämpar, han svettas, blir blöt men sjunker likväl i kvicksandens gröt.
Många springor stugan har där sju tomtar in sig tar. Katten som bakom dörren ruva slukar nisse med hull och luva. Resterna av tomtehand suger misse bort från tand.
Sex små nissar mot julbord ila snabbt dom uppför bordsben kila. När sista tomten över kanten hasar tappar han greppet och neråt rasar. Faller nedåt likt ett lod mattan färgas röd av tomteblod.
Tomtar fem i väldig iver springer runt ty hungern river. Nisse snubblar på sitt skägg faller rätt på knivens egg. Lilla nisse, stackars saten rinner ut i sillsalaten.
Fyra nissar har festat på sill och nu de törsten sin släcka vill. Mot glöggen de springer i samlad tropp och tar för sig i varsin kopp. Ner faller nisse i glögghett hav likt en skållad mandel, hans skinn faller av.
Tre små tomtar i granen svingar mellan ljus och änglavingar. Nisse sig för nära våga strax han står i ljusan låga. Doftar snart likt en vidbränd stek ångrar då sin ystra lek.
Två små tomtar omkring sig tittar så en smällkaramell de hittar. Nisse ner på den då hoppar men för detta den ej stoppar. I tak, på golv, på gardin med frans finns nu nisses hjärnsubstans.
Husbonn stiger upp i natten för att kasta lite vatten. Under husbonns tunga toffla nisse blir till krämig våffla. Snön ligger vit lite här och var inte en djävla tomte finns kvar.
|
True Civilization does not lie in gas, nor in steam, nor in turn-tables. It lies in the reduction of the traces of original sin.
|
Convent. A place of retirement for women who wish for leisure to meditate upon the sin of idleness.
|
Politic man ordained Imagination as the fateful sin. Grandmother and her basketful of pears Must be the crux for our compendia.
|
Childhood: the period of human life intermediate between the idiocy of infancy and the folly of youth - two removes from the sin of manhood and three from the remorse of age.
|
The sin they do two by two they must pay for one by one.
|
A pro-life advocate sees abortion as a sin against God who infuses life at the moment of conception. A pro-choice advocate sees abortion as a decision to be made in accordance with the best scientific opinion as to when the beginning of life, as we know it, occurs.
|
I count religion but a childish toy, and hold there is no sin but innocence.
|
Want gave tongue, and at her howl, Sin awakened with a growl.
|
Ve den, som sviker svuret ord. Ve den, vars hjärta rimmar falskt. Ve den, som sätter silver före plikt.
När slaget timar, vik då icke från din herres sida. När fränder sviker, stå då bergfast vid din post. När modet faller, surra då handen vid yxan.
Vid din herres röst, lystra och lär. Vid din herres tanke, tig och förstå. Vid din herres befallning, lyd med gott mod.
Din veka syn till trots, möt hans fiende med blicken. Din ledna arm till trots, möt hans fiende med svärdet. Din tarvliga lekamen till trots, låt den skydda din herre.
Ve den, som sviker sin herre i blodstider. Må han förtvina i vanära. Må han plikta med sitt liv.
|
Lycka till med nästa husse:
Snart ska blindhunden Lucky få en ny ägare. De fyra tidigare har han haft ihjäl. Den första ledde han ut framför en buss, den andra följde honom över en kajkant rakt ner i vattnet. Ägare nummer tre knuffade Lucky av perrongen framför den framrusande Köln-Frankfurt-expressen och ägare nummer fyra omkom när Lucky ledde ut honom på en hårt trafikerad väg i rusningstid för att sedan bara överge honom bland bilarna. Nu har Lucky fått bättra på sin dressyr, men hundskolans personal tänker inte berätta om hans tidigare ägare för den nye. 'Det kan göra honom så nervös att han orsakar en olycka' resonerar de hänsynsfullt.
|
Convent - a place of retirement for women who wish for leisure to meditate upon the sin of idleness.
|
Marital intercourse is certainly holy, lawful and praiseworthy in itself and profitable to society, yet in certain circumstances it can prove dangerous, as when through excess the soul is made sick with venial sin, or through the violation and perversion of its primary end, killed by mortal sin; such perversion, detestable in proportion to its departure from the true order, being always mortal sin, for it is never lawful to exclude the primary end of marriage which is the procreation of children.
|